Happy Birthday to Me

22 år idag, känns som coolt men inte helt okej xD

Jag har nämligen ett släng av åldersnoja... vid 22 års ålder.

Jag vet det kanske inte låter klokt men jo så är det ^^,

Imorgon fyller jag tydligen år...

typ så känns det för jag har inte hunnit reagera på att den dagen varit på väg. Men nu när den är precis runt nattens timmar så slog det mig att jag inte känner någonting speciellt. Jag har alltid varit lite nervös och förväntansfull och gått och känt det i magen i några dagar innan, men inte i år.

Jag skrev det på facebook och fick mestadels till svar att jag är för gammal för att känna nåt, jag är vuxen nu. Det känns såå tråkigt! Varför kan man inte få vara pirrig och lyrisk som ett barn och bara känna den stora glädjen?

Det har blivit så tydligt för mig hur olika barn och vuxna är sedan jag började jobba på kyrkfritids (awesome jobb btw).

Barn bara är. De känner, älskar och gör. Inga fördomar, inga ideal eller normer, inga misstankar eller skitsnack. Det gör allting så mycket lättare för mig som vuxen, för jag kan släppa allt vad fördomar och normer heter när jag är med barnen. De ser mig precis som jag är och de gillar mig för den jag är!

I en situation med andra vuxna eller iaf äldre människor, känner jag mig många gånger obekväm eller kanske rent av lite rädd och utanför. Allt på grund av dessa fördomar, normer och dömande blickar som vi alla har. 

Varför blir det så när vi växer upp? Borde det inte vara tvärt om, att vi har kommit så långt i livet att vi lärt oss att det viktigaste är att bara se personer för de dem är och älska livet och varandra.

Jag vill vara mer som ett barn

Adele har ända sedan julafton då min syster fick en live-dvd med henne verkligen vuxit i mina ögon och öron. Och hon slutar aldrig att göra det heller! För mig är hon en sann musiker med mycket hjärta och själ. Jag är såld!

Vad skulle jag inte kunna göra om jag raderade mina mentala spärrar?

http://arskortguldsj.files.wordpress.com/2011/05/img_3508-1.jpg

cover